Tezzo

Egentligen bör jag inte isolera mig här hemma när jag mår som jag gör nu men det känns inte rättvist mot människor att jag umgås med dem när jag inte ens vill umgås med mig själv. Försökt prata med de som jag känner att jag orkar med men även om jag förklarar så tror jag inte de verkligen förstår.

Är inte alls glad och mitt sinne säger bara åt mig hur dålig jag är.. jag är dålig på att laga mat, jag är dålig på mitt jobb, har usel ekonomi, skulder, gått upp 10kg av mina ssri så det är åxå skit, jag är jättedålig som människa och världens sämsta mamma pga detta. 

Jag har inte gett upp, försöker ständigt men att gå genom livet i ständig gelé är tungt och sen inte veta vart man ska ta vägen är hemskt. Vill ju fixa det här men vet inte vilken ände jag ska börja i eller vart för det är alltid nått skit som kommer och tar energi från mig.

Nåja.. har lite energi kvar så jag tar det väl en dag till..

Det är inte ofta jag berättar åt människor vad jag känner, hur jag mår eller vad som händer i mitt liv. Till ytan så känner nog alla mina 150 vänner på Facebook mig väldigt bra eftersom jag uppdaterar en massa skit jämt och ständigt men det är nog bara en del av mig och oftast de bra sakerna. Jag vill dela med mig av sånt som är roligt bara för att få andra att skratta eller kanske känna lite glädje och dra på smilbanden lite. Så funkar jag, vill att andra ska må bra!

 

Invändigt är det nog ingen som egentligen vet hur jag mår.. kanske inte jag själv heller för den delen. Men det pendlar och jag är jävligt känslig vissa perioder. Jag har ett känslomässigt kaos inom mig som jag inte får ordning på, ibland känner jag allt men ibland slår det av helt. Jag kan föredra den apatiska sidan för att få vila lite och bara vara och skita i allt. Just för tillfället är det inte en sån period..

 

 

Nu är det skit! Blev verkligen tippad över kanten och har mest gråtit hela kvällen av ren och skär ångest, det är nu jag ser att alla dömmer mig, allt gör ont, jag gör fel, är ensam och det känns hopplöst. Så jävla hopplöst.. Jag vill ligga under täcket tills bröstsmärtan är över, tills jag orkar andas igen och tårarna är slut. Men då kommer stressen över att måsta sova så jag orkar upp till jobbet. Jag vill inte på jobbet när jag mår så här, det är folk överallt, det kryper i kroppen på mig, alla ser att jag är skit och paniken bara stiger. Paniken över människorna men mest av allt paniken över att må så här och inte kunna förklara åt chefen att jag mår så dåligt så det gör ont för jag vill inte förlora jobbet pga jag har mina svackor och är helt slut. 

Ångest, stress, social fobi och panik, jag mår skit! 

 

Det finns ingen som förstår..